Nördighetens hägring

En nyans av smutsig limegrön är verkligen min färg. Med en tröja vars längd är kort och vars bredd är bred, med färgen smutslimegrön, är min dragningskraft starkare än starkast.

Det är min slutsats efter dagens skolkampanj.

Ja, det är lite sjukt. I fredags befriades jag från min skola, idag besökte jag en annan skola å det frivilligaste för att säga "Hej, tycker du om Sverige" i en ljudnivå som överröstade min kurrande mage.

Social var jag åtminstone och jag tror jag lyckades prata med samma person i ungefär en timme. I efterhand kom jag på att det inte var så mycket politik i samtalet, men jag är inte bitter. Jag ser tydligen utländsk ut också. Dessutom är jag artig. Jag umgicks med människor som verkligen använde sig av tilltalsnamnen "brushan" och "mannen" och stortrivdes. Smått besviken blev jag dock över att de aldrig kallade mig för "brur", tydligen uppenbarade sig inte min manlighet i dagens jeanskjol och smutslimegröna tröja. Om Elin och Ida tyckte att de var duktiga på att kampanja, var det ingenting i jämförelse med de här människorna. "Ey! Om du vill förbättra Sverige är det minsta du kan göra, läsa den här broschyren - broshan".

Vi stötte även på en kille som i sin tur aldrig närmat sig jantelagen, han skulle ta över världen och visste att han skulle göra det bäst. Att han hade råkat skolka från några lektioner under dagen var en småsak "för lärarna vet att han har kapaciteten även om han inte visar sig i skolan". Han blev min idol under dagen.

Kampanjen heter Jag älskar Sverige och om jag trodde att jag tyckte mig göra det före dagens kampanj, dyrkar jag Sverige efter kampanjen av den enkla anledningen att det finns så många olika människor här. Jag älskar Sverige så mycket att jag vill dela landet med alla.